Självhjälpsundvikande

Inför julledighet och tid till eftertanke vill jag haka på självhjälpståget. Vad är funktionen med beteendet "att läsa självhjälpsböcker"? Jag tänker att personer som har mycket undvikande, som ångestpatienter, trivs rätt bra med att läsa böcker om hur de borde göra så länge de slipper göra det samtidigt som läsandet har en funktion av illusoriskt problemlösande.

En möjlig nackdel är att självhjälpsboken, som en del av "överpsykologiseringen" av samhället, ger begreppen men inte upplevelsen. Den gamla "I hear and I forget, I see and i remember, I experience and I understand". Vi ser och minns, det gör psykologer med. Därför är det så svårt att förändra våra beteenden. Vi kan begrepp och modeller. När vi sedan har problem tror vi att det är något annat som behövs eftersom vi ju redan kan modellen. I dag är många människor som självhjälpsgräshoppor som flyger från modell till modell men aldrig gör modellen.

Min knorr är att jag tycker behandlare ska tänka "vad är funktionen med beteendet 'sätta en självhjälpsbok i handen på patienterna'?". Är det för att mildra de egna dåliga samvetet över att inte kunna hjälpa alla?

Självhjälpsundvikande och självhjälpsgräshoppor, två nya pop-psykologiska termer? Har ingen annan myntat dem så är de mina!

Skoattack!

Om du bor under en sten så kanske du har missat att George Bush, USA:s avgående presiden, fick en sko kastad på sig under sin avskedstur i Irak. Det är naturligtvis obehagligt att få saker kastade på sig. Ändå är det roande att se hur etniskt attacken tolkas i medier. "I arabvärlden är skon en symbol för foten - den lägsta kroppsdelen" står det i en bildtext i DN idag. Men säg mig, i vilken "värld" är det ett uttryck för något positivt att kasta skor på någon?

Det som blir problematiskt när man tolkar en handling ur ett kulturellt perspektiv kan vara att det blir svårt att generalisera för den majoritet av DNs läsare som inte räknar sig som tillhörande "arabvärlden". Specificeringen är onödig. Skokastande kan förstås ifrån vilken kultur som helst.

RFT

Inom den behavioristiska traditionen finns ett skott som behandlar verbalt beteende. Dels det vi ”till vardags” menar med verbalt, språkandet som ljudstötar och text. Men även användandet av symboler, bilder och annat som får mening av sina relationer till andra fenomen. Teorin kallas för ”Relational Frame Theory” eller kort RFT och verbet är att inrama relationellt. När jag skriver ”kaffe” så kommer de flesta att tänka på en brun vätska som har en utpräglad smak och doft. Den är säkert varm också. Att ordet när det uttalas förknippas med bokstäverna är också det en den bruna vätskan kallas kaffe och har vissa stimulusfunktioner är alltså ett exempel på en ”relationell ram”.

Detta kan, om en vill, uttryckas i en formel.

Cfunc [Crel A rx B och B ry C {Af1 ||| Bf2rp och Cf3rq}]

Cfunc: Stimulus i kontexten som reglerar vilka stimulusfunktioner som är inbegripna i ramen.
Crel: Stimulus i kontexten som reglerar relationer i inramningen.
Samma stimulus kan vara både Cfunc och Crel i samma kontext.

Betänk uttalandet ” Jag ser på A och B att de är bokstäver” ”ser” är då både Crel i bemärkelsen att den placerar de godtyckliga stimuli ”A” och ”B” i en ömsesidigt inbegripande relation till varandra och hierarkiskt till ”bokstäver”. Det är Cfunc i det att en visuell stimulusfunktion som kan skönjas mellan A och B kommer att transformeras till andra stimuli som ingår i ”bokstäver”.

I formeln

Cfunc [Crel A rx B och B ry C {Af1 ||| Bf2rp och Cf3rq}]

Står r för relation. Bokstäverna p, q, x och y modererar r. Om A = B= C är x = y. Om A < B är x <. Bokstaven f står för stimulusfunktion och vilken av funktionerna hos ett visst stimuli (som är många) som överförs anges av 1,2,3. vilken relation som föreligger bestämmer hur stimulusfunktionen transformeras.

Frågor på det?

Tjejkameror och inlärningspsykologi

I kommentarerna till Karins inlägg om Canons nya Tjejkamera på Lilla Gumman frågar hon sig "hur vi får fler tjejer att våga sig på teknik? Att våga borra väggen
själv eller testa en superavancerad mobil? För i dagsläget är det fler
killar som gör det."

Det är ju en intressant fråga.

Inlärningspsykologiskt gör vi det som vi får belöningar för. En kille som hjälper en tjej att borra får massa belöningar och lever dessutom upp till en positivt kodad roll. Tjejen slipper göra något ovant och får dessutom upp sin HD-tv på väggen.

Förutom att få upp TVn, vad lockar en ovan tjej att borra saker? Eller för den delen en duktig kille att låta bli? Jag skulle i och för sig välkomna borrmaskiner som inte krävde hörselskydd men jag tror att vi behöver bli bättre på att helt enkelt ge beröm när tjejer testar teknik. Att bara säga "gör det!" som skomärket räcker inte. Antecendenter styr ca 20% av beteendet. Vi måste säga "bra gjort!" när det är gjort. Konsekvenser styr 80% av beteendet.

Sen är naturligtvis förväntningar till stor del uppbyggda av språk. Att förändra könandet av olika beteenden är en annan viktig del. Är det då kontraproduktivt att specificera en kamera eller borr för tjejer för att det säger att tjejer inte kan använda vanliga kameror och att de behöver en egen typ, lite som att det inte "går" att blanda kön i idrott. Eller är det positivt för att det kan locka fler tjejer till teknik? Nu är väl inte foto något som är exklusivt för killar. Jag har ingen data men majoriteten av fotogalningarna (fotogalning innebär innehav och runtsläpande på en systemkamera) som jag känner är kvinnor.

Mitt personliga tyckande är nog att inte göra "tjejkameror" men att om din teknofobiska väninna köper en "tjejkamera" så gratulera henne för glatta livet!

Överdriven sundhet?

Dagens nyheter skriver om ett problematiskt tillstånd som kallas Ortorexi. Återigen är det intressant att se hur viktigt det är att sätta ett namn på något för att förklara det.
Det verkar vara osäkert om det faktiskt är en ny typ av "sund sjukdom" eller bara en undergrupp till anorexia nervosa.

Det är också intressant att rubriken lyder "Överdriven sundhet kan leda till allvarlig sjukdom". Det förefaller vara en sammanblandning av form och funktion. Att äta mindre och träna mer ses alltid som sunt eftersom det är det många behöver för att bli friskare. Det är alltså sunt att träna för många. Men det blir problematiskt eftersom vi människor är verbalt kompetenta nog att inte bara se att det beteendet är sunt utan att tänka att mer av samma beteende skulle vara sundare. Men "sund" syftar inte på vad du gör utan vilka konsekvenser det ger.

Det finns, enligt min ödmjuka mening, en ironisk paralell här. Mellan rubriken, är sjukdom indirekt kallas för sunt å ena sidan, och "ortorexin".

DN har faktiskt skrivit om ortorexi 2004.

Taylor Mac sjunger 'The Palace of the end'

Det finns lite för lite Taylor Mac i världen.

Korståg

I dagens DN skriver Bjurwald om en brittisk undersökning som visar att en tredjedel av tillfrågade muslimska studenter stödjer dödande i islams namn. En fjärdedel var emot homosexuella och i artikeln dras paraleller till misstänkta eller dömda brittiska terrorister. Vad som inte tas upp är huruvida den svarsfrekvensen är annorlunda än hos andra religiösa grupper på universiteten där. Eller attityder hos "gemene man".

Exempelvis finns det en undersökning som visar på att 40 procent av tillfrågade i åldrarna 15-30 tycker att en kvinnas klädsel och beteende medför ett ansvar vid våldtäckter. Men vi kallar inte dem för fallokrater eller våldtäcktspersoner (eftersom det även var kvinnor som tyckte detta).

Tankesmedjan Civitas som står bakom undersökningen beskrivs som "konservativ" och det är sant. Civitas tycker också att vi bör döma människor hårdare och tankesmedjan har listat ut att detta sänker brottsstatistiken genom att "hindra och avskräcka". Tankesmedjan har en tydlig kristen inriktning som jag kan tänka mig spelar in i valet att inte göra jämförelser med andra grupper utan att förutsätta att åsikterna är avvikande.

Har Dagens Nyheter glömt de andra offren?

DNs specialsida om sexual- och våldsbrottslingen A. Eklund heter "Mordet på Engla". Men Eklund har dessutom erkänt först mord och idag även våldtäckten på Pernilla Hellgren. Jag tycker att DNs benämnande märkligt eftersom det håller fram en tragedi på bekostnad av en annan. Mordet på Pernilla är 8 år gammalt, Englas är färskt i allas minnen men det innebär även att Pernillas familj har burit osäkerheten och sorgen längre.

Dagens nyheter är knappast ensamma om att bete sig märkligt i det här fallet. Bevakningen av dessa händelser är beklaglig på många sätt då publicistisk etik har naggats i kanten vid många tillfällen: begravningen, frossandet i detaljer och även behandlingen av den misstänkte då förhörsvideor ska visas, och hans minsta mimik analyseras.

Acceptera semesterförkylningen?

Jag sitter här, första dagen på semester. Ute skiner solen och jag sitter inne med vad som känns som snor i hela huvudet. För att göra det hela lite sämre så tvättar jag. Det är inte min favoritsyssla i hemmet. Just som jag tänkte sätta mig och titta på film hela dagen så slog det mig att det alltid ska tittas på film eller något sådant vid sjukdom. Vad är det om inte en distraktion för att inte känna efter? Jag bestämde mig för att öva på lite acceptans och medveten närvaro. Inspirerad av Anna Kåvers bok "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" sitter jag och betraktar min förkylning. Den är inte så farlig. Jag orkar mindre och så har jag semester. Vad är det jag tycker att jag behöver göra? Jag bestämmer mig för att se förkylningen som ett sätt att slappna av. Även den tråkiga tvättningen kan jag välja att acceptera och göra samtidigt som det spänner i bihålorna. jag får tanken att solen förslösas. Solen finns ju där hela tiden. Mitt liv är mitt liv även när jag tvättar med förkylning.

Kärnfamiljen är död, leve kärnfamiljen!

Mediesamarbetet "Allt om barn" länkas till ifrån DN.se. När jag gick in där idag så var de artiklar som länkades till härligt olika. Den vänstra handlade om att Katerina Janouch tycker att Kärnfamiljen blir mobbad av "bitterfittor". Hon får medhåll av vissa bloggare i sin analys och en frågar retoriskt hur dessa bitterfittor tänkt sig att man ska göra då? Den högra artikeln handlar om Thomas som bytt kön från kvinna till man nu ska föda barn (om detta står det också på Expressens webb). Bloggarna som länkar till detta har inläggstitlar som "Nu går det för långt!" eller "Till kvinnan sade han...".

En norm, som den om kärnfamiljen, får sin kraft till stor del för att den är onåbar. Den kräver ett ständigt strävande och därför garanteras att de som lever upp till den lägger ner stor energi på den. Att ifrågasätta målet kan upplevas som att ifrågasätta de som försöket leva upp till det. Så jag förstår att Katerina känner att hon måste försvara sig. En annan del i att upprätthålla en norm handlar om att inte så mycket beskriva vad normen innebär som att beskriva avvikelser, som Thomas. Fastän om någon av dessa bloggare såg den familjen på stan skulle de inte ens tänka på det eftersom Thomas identifierar sig man med en som identifierar sig som kvinna.

Kärnfamiljen är ifrågasatt, så är även medelålders vita män i bolagsstyrelser. Dessa känner sig ibland väldigt utsatta vilket kan förstås. Om du identifierar dig i en grupp A och A ifrågasätts så känner du dig ifrågasatt. Det bör gå att förklara som transformation av stimulusfunktioner och stimulusekvivalens. Men eftersom det fortfarande är mest av den här gruppen som sitter på dessa positioner är det något svårt att ta "Offerrollen" som denna norm tar sig. På samma sätt är det svårt att acceptera att kärnfamiljen är mobbad. "Mamma, pappa, barn" är fortfarande den föreställning som möter regnbågsfamiljer och ensamstående i dag.

I Kärnfamiljsartikeln uppmanas de som inte vill ha kärnfamiljer att vara kärringar för sin hatt och göra egna strukturer. Men i kommentarerna till den andra artikeln visas vad det ger för konsekvenser.

Går det att bota emo-kids?

Min rubrik är tänkt att vara sarkastisk. Nu är jag medveten om att sarkasm i textform är omöjligt så jag vill förtydliga det.

I dagens DN Står det om den "nya" behandlingsformen DBT, Dialektisk beteendeterapi, som gett goda resultat vid behandling av självskadande ungdomar. En tråkighet i artikeln var att stor skuld lades på internet och emokulturen.

Igår satte min ena pappa på sig en keps bakofram och sade att han var emo. Det tycks finnas fler beröringspunkter än mörka kläder och mörka texter mellan emo och goth, nämligen att de som säger sig vara det sällan ses som det av dem som av andra kallas för det men inte själva vill kalla sig det.

Jag tycker att det är trist med den typ av förenklingar som finns med i artikeln. Det är naturligtvis en empirisk fråga huruvida självskadande är mer utbrett inom den så kallade emokulturen och därefter en helt ny fråga om det har orsakssamband. Det är intressant hur olika subkulturer kan förstärka självskadande beteenden, som kan ses med något katastrofierande ögon ifrån majoritetssamhället. För många är det sjukt att skära sig oavsett hur eller varför man gör det.

En intressant del i artikeln tycker jag är hur den intervjuade beskrev att hen ville "droga" sig och "slippa tänka". En av konsekvenserna av att skära sig är ju ett fysiologiskt påslag och kanske på det sättet kan liknas vid droger. Det är kanske inte ens så att det alltid är ett copingbeteende utan ett aktivt sökande och prövande. Om förstärkningarna inträder innan samhällets fördömande syn på beteendet blir tydligt så är det svårt att helt avbryta det. När blir självskadande oacceptabelt och farligt? Jag känner många som under sena nätter av plugg exempelvis stuckit sig lite med en nål, knivsspets eller liknande för att orka skriva klart den där tentan som ska in. Andra kanske gör armhävningar för att få igång skallen sista halvtimmen.

Jag tror att dessa saker kan hänga ihop. Den bild som gemene man har är så skild ifrån den som finns inom den egna gruppen. Att stämpla det som "sjukt" ökar bara bilden av att inte bli förstådd. Om det kunde verkas för mindre fördämande kring beteendet så tror jag att det skulle vara lättare att förändra.

Spreja dig social?

I morgonens DN skriver Anna Bratt att nässprej med oxytocin kan lindra social fobi. Detta är ju strålande nyheter för många. Det visar sig att människor som tidigare blivit skrämda av att se bilder av ansikten parat med en elektrisk stöt fick mindre påslag när de fick nässprejen utan elchocken.

Jag har inte lyckats hitta ursprungsartikeln i The Journal of Neuroscience men jag hoppas att forskarna tog hänsyn till nyinlärningen som sker när det obehagliga stimulit upphör. Att elchocker och bilder är rätt annorlunda mot det som socialfobiker upplever är nog också inräknat.

Min egen reflektion är att nässprejen, precis som atarax eller annan ”dämpande” medicin blir en ”snuttefilt” som gör att det blir svårare att bli av med rädslan på sikt. Det kanske funkar jättebra att spreja varje gång det blir obehagligt. Men vad händer den morgonen som du ska ha en presentation och du har slut på sprej? Har sprejen lindrat fobin eller rädslan? Målet i en behandling tycker jag ändå ska vara att den ska göra klienten självgående utan artificiella stöttor. Annars är det som att ge smärtstillande vid benbrott.

Walden Two

Jag har äntligen tagit mig i kragen och köpt B.F. Skinners skönlitterära bok Walden Two. Skinner är ju den operanta psykologins förgrundsfigur och kanske den mest namnkunnige behavioristen. Möjligen med undantag för Ivan Pavlov, hen med hundarna.

I Walden Two beskriver Skinner en utopisk plats där inlärningspsykologiska principer, närmare bestämt positiv förstärkning, leder till det goda livet. Det är uppfriskande att läsa skinners prosa om en jämför med de tyngre teoretiska skrifterna som har ett mer precist, experimentellt språk. Boken kan på många sätt vara provocerande. Bland annat låter Skinner sin protagonist kritisera demokrati.

En tanke jag för tillfället bär med mig är att när en har ett sätt att påverka människors beteende så finns ett moraliskt ansvar att göra så på bästa sätt.