Självhjälpsundvikande

Inför julledighet och tid till eftertanke vill jag haka på självhjälpståget. Vad är funktionen med beteendet "att läsa självhjälpsböcker"? Jag tänker att personer som har mycket undvikande, som ångestpatienter, trivs rätt bra med att läsa böcker om hur de borde göra så länge de slipper göra det samtidigt som läsandet har en funktion av illusoriskt problemlösande.

En möjlig nackdel är att självhjälpsboken, som en del av "överpsykologiseringen" av samhället, ger begreppen men inte upplevelsen. Den gamla "I hear and I forget, I see and i remember, I experience and I understand". Vi ser och minns, det gör psykologer med. Därför är det så svårt att förändra våra beteenden. Vi kan begrepp och modeller. När vi sedan har problem tror vi att det är något annat som behövs eftersom vi ju redan kan modellen. I dag är många människor som självhjälpsgräshoppor som flyger från modell till modell men aldrig gör modellen.

Min knorr är att jag tycker behandlare ska tänka "vad är funktionen med beteendet 'sätta en självhjälpsbok i handen på patienterna'?". Är det för att mildra de egna dåliga samvetet över att inte kunna hjälpa alla?

Självhjälpsundvikande och självhjälpsgräshoppor, två nya pop-psykologiska termer? Har ingen annan myntat dem så är de mina!