Spreja dig social?

I morgonens DN skriver Anna Bratt att nässprej med oxytocin kan lindra social fobi. Detta är ju strålande nyheter för många. Det visar sig att människor som tidigare blivit skrämda av att se bilder av ansikten parat med en elektrisk stöt fick mindre påslag när de fick nässprejen utan elchocken.

Jag har inte lyckats hitta ursprungsartikeln i The Journal of Neuroscience men jag hoppas att forskarna tog hänsyn till nyinlärningen som sker när det obehagliga stimulit upphör. Att elchocker och bilder är rätt annorlunda mot det som socialfobiker upplever är nog också inräknat.

Min egen reflektion är att nässprejen, precis som atarax eller annan ”dämpande” medicin blir en ”snuttefilt” som gör att det blir svårare att bli av med rädslan på sikt. Det kanske funkar jättebra att spreja varje gång det blir obehagligt. Men vad händer den morgonen som du ska ha en presentation och du har slut på sprej? Har sprejen lindrat fobin eller rädslan? Målet i en behandling tycker jag ändå ska vara att den ska göra klienten självgående utan artificiella stöttor. Annars är det som att ge smärtstillande vid benbrott.

Walden Two

Jag har äntligen tagit mig i kragen och köpt B.F. Skinners skönlitterära bok Walden Two. Skinner är ju den operanta psykologins förgrundsfigur och kanske den mest namnkunnige behavioristen. Möjligen med undantag för Ivan Pavlov, hen med hundarna.

I Walden Two beskriver Skinner en utopisk plats där inlärningspsykologiska principer, närmare bestämt positiv förstärkning, leder till det goda livet. Det är uppfriskande att läsa skinners prosa om en jämför med de tyngre teoretiska skrifterna som har ett mer precist, experimentellt språk. Boken kan på många sätt vara provocerande. Bland annat låter Skinner sin protagonist kritisera demokrati.

En tanke jag för tillfället bär med mig är att när en har ett sätt att påverka människors beteende så finns ett moraliskt ansvar att göra så på bästa sätt.