Acceptera semesterförkylningen?

Jag sitter här, första dagen på semester. Ute skiner solen och jag sitter inne med vad som känns som snor i hela huvudet. För att göra det hela lite sämre så tvättar jag. Det är inte min favoritsyssla i hemmet. Just som jag tänkte sätta mig och titta på film hela dagen så slog det mig att det alltid ska tittas på film eller något sådant vid sjukdom. Vad är det om inte en distraktion för att inte känna efter? Jag bestämde mig för att öva på lite acceptans och medveten närvaro. Inspirerad av Anna Kåvers bok "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" sitter jag och betraktar min förkylning. Den är inte så farlig. Jag orkar mindre och så har jag semester. Vad är det jag tycker att jag behöver göra? Jag bestämmer mig för att se förkylningen som ett sätt att slappna av. Även den tråkiga tvättningen kan jag välja att acceptera och göra samtidigt som det spänner i bihålorna. jag får tanken att solen förslösas. Solen finns ju där hela tiden. Mitt liv är mitt liv även när jag tvättar med förkylning.

Kärnfamiljen är död, leve kärnfamiljen!

Mediesamarbetet "Allt om barn" länkas till ifrån DN.se. När jag gick in där idag så var de artiklar som länkades till härligt olika. Den vänstra handlade om att Katerina Janouch tycker att Kärnfamiljen blir mobbad av "bitterfittor". Hon får medhåll av vissa bloggare i sin analys och en frågar retoriskt hur dessa bitterfittor tänkt sig att man ska göra då? Den högra artikeln handlar om Thomas som bytt kön från kvinna till man nu ska föda barn (om detta står det också på Expressens webb). Bloggarna som länkar till detta har inläggstitlar som "Nu går det för långt!" eller "Till kvinnan sade han...".

En norm, som den om kärnfamiljen, får sin kraft till stor del för att den är onåbar. Den kräver ett ständigt strävande och därför garanteras att de som lever upp till den lägger ner stor energi på den. Att ifrågasätta målet kan upplevas som att ifrågasätta de som försöket leva upp till det. Så jag förstår att Katerina känner att hon måste försvara sig. En annan del i att upprätthålla en norm handlar om att inte så mycket beskriva vad normen innebär som att beskriva avvikelser, som Thomas. Fastän om någon av dessa bloggare såg den familjen på stan skulle de inte ens tänka på det eftersom Thomas identifierar sig man med en som identifierar sig som kvinna.

Kärnfamiljen är ifrågasatt, så är även medelålders vita män i bolagsstyrelser. Dessa känner sig ibland väldigt utsatta vilket kan förstås. Om du identifierar dig i en grupp A och A ifrågasätts så känner du dig ifrågasatt. Det bör gå att förklara som transformation av stimulusfunktioner och stimulusekvivalens. Men eftersom det fortfarande är mest av den här gruppen som sitter på dessa positioner är det något svårt att ta "Offerrollen" som denna norm tar sig. På samma sätt är det svårt att acceptera att kärnfamiljen är mobbad. "Mamma, pappa, barn" är fortfarande den föreställning som möter regnbågsfamiljer och ensamstående i dag.

I Kärnfamiljsartikeln uppmanas de som inte vill ha kärnfamiljer att vara kärringar för sin hatt och göra egna strukturer. Men i kommentarerna till den andra artikeln visas vad det ger för konsekvenser.

Går det att bota emo-kids?

Min rubrik är tänkt att vara sarkastisk. Nu är jag medveten om att sarkasm i textform är omöjligt så jag vill förtydliga det.

I dagens DN Står det om den "nya" behandlingsformen DBT, Dialektisk beteendeterapi, som gett goda resultat vid behandling av självskadande ungdomar. En tråkighet i artikeln var att stor skuld lades på internet och emokulturen.

Igår satte min ena pappa på sig en keps bakofram och sade att han var emo. Det tycks finnas fler beröringspunkter än mörka kläder och mörka texter mellan emo och goth, nämligen att de som säger sig vara det sällan ses som det av dem som av andra kallas för det men inte själva vill kalla sig det.

Jag tycker att det är trist med den typ av förenklingar som finns med i artikeln. Det är naturligtvis en empirisk fråga huruvida självskadande är mer utbrett inom den så kallade emokulturen och därefter en helt ny fråga om det har orsakssamband. Det är intressant hur olika subkulturer kan förstärka självskadande beteenden, som kan ses med något katastrofierande ögon ifrån majoritetssamhället. För många är det sjukt att skära sig oavsett hur eller varför man gör det.

En intressant del i artikeln tycker jag är hur den intervjuade beskrev att hen ville "droga" sig och "slippa tänka". En av konsekvenserna av att skära sig är ju ett fysiologiskt påslag och kanske på det sättet kan liknas vid droger. Det är kanske inte ens så att det alltid är ett copingbeteende utan ett aktivt sökande och prövande. Om förstärkningarna inträder innan samhällets fördömande syn på beteendet blir tydligt så är det svårt att helt avbryta det. När blir självskadande oacceptabelt och farligt? Jag känner många som under sena nätter av plugg exempelvis stuckit sig lite med en nål, knivsspets eller liknande för att orka skriva klart den där tentan som ska in. Andra kanske gör armhävningar för att få igång skallen sista halvtimmen.

Jag tror att dessa saker kan hänga ihop. Den bild som gemene man har är så skild ifrån den som finns inom den egna gruppen. Att stämpla det som "sjukt" ökar bara bilden av att inte bli förstådd. Om det kunde verkas för mindre fördämande kring beteendet så tror jag att det skulle vara lättare att förändra.