I dagens DN Står det om den "nya" behandlingsformen DBT, Dialektisk beteendeterapi, som gett goda resultat vid behandling av självskadande ungdomar. En tråkighet i artikeln var att stor skuld lades på internet och emokulturen.
Igår satte min ena pappa på sig en keps bakofram och sade att han var emo. Det tycks finnas fler beröringspunkter än mörka kläder och mörka texter mellan emo och goth, nämligen att de som säger sig vara det sällan ses som det av dem som av andra kallas för det men inte själva vill kalla sig det.
Jag tycker att det är trist med den typ av förenklingar som finns med i artikeln. Det är naturligtvis en empirisk fråga huruvida självskadande är mer utbrett inom den så kallade emokulturen och därefter en helt ny fråga om det har orsakssamband. Det är intressant hur olika subkulturer kan förstärka självskadande beteenden, som kan ses med något katastrofierande ögon ifrån majoritetssamhället. För många är det sjukt att skära sig oavsett hur eller varför man gör det.
Jag tycker att det är trist med den typ av förenklingar som finns med i artikeln. Det är naturligtvis en empirisk fråga huruvida självskadande är mer utbrett inom den så kallade emokulturen och därefter en helt ny fråga om det har orsakssamband. Det är intressant hur olika subkulturer kan förstärka självskadande beteenden, som kan ses med något katastrofierande ögon ifrån majoritetssamhället. För många är det sjukt att skära sig oavsett hur eller varför man gör det.
En intressant del i artikeln tycker jag är hur den intervjuade beskrev att hen ville "droga" sig och "slippa tänka". En av konsekvenserna av att skära sig är ju ett fysiologiskt påslag och kanske på det sättet kan liknas vid droger. Det är kanske inte ens så att det alltid är ett copingbeteende utan ett aktivt sökande och prövande. Om förstärkningarna inträder innan samhällets fördömande syn på beteendet blir tydligt så är det svårt att helt avbryta det. När blir självskadande oacceptabelt och farligt? Jag känner många som under sena nätter av plugg exempelvis stuckit sig lite med en nål, knivsspets eller liknande för att orka skriva klart den där tentan som ska in. Andra kanske gör armhävningar för att få igång skallen sista halvtimmen.
Jag tror att dessa saker kan hänga ihop. Den bild som gemene man har är så skild ifrån den som finns inom den egna gruppen. Att stämpla det som "sjukt" ökar bara bilden av att inte bli förstådd. Om det kunde verkas för mindre fördämande kring beteendet så tror jag att det skulle vara lättare att förändra.
Jag tror att dessa saker kan hänga ihop. Den bild som gemene man har är så skild ifrån den som finns inom den egna gruppen. Att stämpla det som "sjukt" ökar bara bilden av att inte bli förstådd. Om det kunde verkas för mindre fördämande kring beteendet så tror jag att det skulle vara lättare att förändra.
Inlägg
3 kommentarer:
Väldigt intressant ämne. Hade på förslag att skriva en uppsats på universitetet om detta (läste till socionom) av typen vad kommer först - hönan eller ägget? Dvs. uppmuntras självdestruktivt beteende inom vissa subkulturer, eller söker sig ungdomar med ett självdestruktivt beteende till en subkultur där de tror de är mer accepterade?
Sen tror jag det finns en gradskillnad mellan "emo-kids" och personer med självskadebeteende som inte blir friska utan specialistvård.
Är själv gothare, och fd. självskadare (borderline - som DBT är till för i första hand), men jag drar mig inte för att säga varken det ena eller det andra. Däremot är sakerna helt åtskilda för min del. Hade självskadebeteende innan jag blev goth, och kommer vara goth förmodligen långt efter att självskadebet. upphört. ;-)
Artikeln är säkert skriven på det sättet just för att förenkla, men jag ogillar verkligen generaliseringar som tillskriver en folkgrupp någonting utan att ha belägg för det.
Självskadebeteende som fenomen och funktion är nog helt naturligt för människan, men blir väl farligt just när det går överstyr, orsakar allvarliga skador eller används så frekvent att det påverkar livssituationen negativt, vilket att klara en tenta inte gör =).
Att kalla emo-kidsens beteende för sjukt får nog i de flesta fall negativa konsekvenser, både för dem som skadar sig och dem som inte gör det..
Det är förmodligen som andra mänskliga beteenden ett dynamiskt samspel av komplexa faktorer. :-)
Det är ungefär så jag också tänker vad gäller hur gränsen dras - funktion före form.
Dagspress är ju ofta förenklande eftersom alla inte har specialistkunskaper om allt. Dessutom har journalisten ofta kort om tid och ett uppdrag att sälja artikeln. Tyvärr resulterar det ju i att folk som inte problematiserar kan få en felaktig bild och i värsta fall blir oroliga bara för att deras barn börjar lyssna på Sisters of Mercy.
Skicka en kommentar