Monistisk

Jag odlar min bild av människan som en helhet i sin miljö. Det innebär bland annat att uppdelningar som kropp/psyke eller arv/miljö blir ointressanta som förklaringsgrund. De är däremot fortfarande intressanta utifrån vilka funktioner de har.

Det finns exempel på att till exempel epilepsi kan förbättras med psykoterapeutiska metoder. Kronisk smärta likaså. Betyder det att de är psykologiska problem? Eller vad sägs å andra sidan om historien om Phineas Gage som fick ett järnspett i hjärnan och plötsligt visade upp en helt ny personlighet. Det verkar ju onekligen som att vi missar något när vi delar upp förklaringen i kropp och knopp. Vissa vill mena att vi till slut kommer veta så mycket om våra hjärnors uppbyggnad och funktion att medicinsk/kirurgisk behandling helt kommer ersätta psykoterapi. Men om vi säger så här, vad är det snabbaste sättet att aktivera den del av hjärnan som signalerar ”lyft höger arm” kirurgi eller kemikalier verkar mycket klumpigare än att bara lyfta armen!

Försök att bara beskriva de omgivande faktorer som leder till och följer på att du gör olika saker, inklusive dina tankar och känslor istället för att försöka hitta en enskild orsak. Försök nu göra det med någon annans beteenden.