Mark B. Powers, Maarten B. Zum, Vörde Sive Vörding, Paul M.G. Emmelkamp har gjort en metastudie över ACT - Acceptance and Commitment Therapy.
”...en psykologisk intervention som bygger på modern inlärningspsykologi, inklusive Relational Frame Theory som använder mindfulness och acceptansprocesser, och åtagande- och beteendeförändringsprocesser för att åstadkomma psykologisk flexibilitet”. ACT innehåller sex kärnprocesser: acceptans, defusion, kontakt med nuet, själv som kontext, värden och åtagande. Interventionerna utgår sedan från dessa processer vilka utforskas och tränas i behandlingen.
ACT gav bättre resultat än andra behandlingsformer vid diagnoserna depression, hälsorelaterade problem (övervikt, diabetes, stress och långvarig smärta) samt andra psykologiska problem (psykos, rökavvänjning, borderline personlighetsstörning och trichotillomani) men var inte bättre än kontrollgrupperna för blandad ångest och depression. Det är inte förvånande att ingen effekt mellan ACT och etablerade behandlingformer upmättes, det brukar vara fallet.
I en kommentar till den här studien som Steven Hayes, "pappa" till ACT, och Michael Levin har skrivit för Psychological Record kritiseras att författarna klassificerat vissa evidensbaserade behandlingar som sedvanlig behandling utifrån deras vanlighet, exempelvis av strukturerad farmakologisk behandling för att sluta röka. Kritiken gäller även vissa av de primära och sekundära utfallsmåtten. Deras omarbetning av datasetet som Powers, Zum, Vörding och Emmelkamp använt har gett genomgående bättre resultat för ACT.
En studie ger inte en evidensbaserad behandling, inte ens 18 studier som i det här fallet men en droppe i taget urholkar stenen.
”...en psykologisk intervention som bygger på modern inlärningspsykologi, inklusive Relational Frame Theory som använder mindfulness och acceptansprocesser, och åtagande- och beteendeförändringsprocesser för att åstadkomma psykologisk flexibilitet”. ACT innehåller sex kärnprocesser: acceptans, defusion, kontakt med nuet, själv som kontext, värden och åtagande. Interventionerna utgår sedan från dessa processer vilka utforskas och tränas i behandlingen.
ACT gav bättre resultat än andra behandlingsformer vid diagnoserna depression, hälsorelaterade problem (övervikt, diabetes, stress och långvarig smärta) samt andra psykologiska problem (psykos, rökavvänjning, borderline personlighetsstörning och trichotillomani) men var inte bättre än kontrollgrupperna för blandad ångest och depression. Det är inte förvånande att ingen effekt mellan ACT och etablerade behandlingformer upmättes, det brukar vara fallet.
I en kommentar till den här studien som Steven Hayes, "pappa" till ACT, och Michael Levin har skrivit för Psychological Record kritiseras att författarna klassificerat vissa evidensbaserade behandlingar som sedvanlig behandling utifrån deras vanlighet, exempelvis av strukturerad farmakologisk behandling för att sluta röka. Kritiken gäller även vissa av de primära och sekundära utfallsmåtten. Deras omarbetning av datasetet som Powers, Zum, Vörding och Emmelkamp använt har gett genomgående bättre resultat för ACT.
En studie ger inte en evidensbaserad behandling, inte ens 18 studier som i det här fallet men en droppe i taget urholkar stenen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar